Varför ska allting vara så lätt? Jo det kan man allt fråga sig. Lite lättjefullt kunde man ju önska att allt man behövde göra var lätta att företa sig.

Varför ska allting vara så svårt? Jo det händer väl att man hamnar i den sitsen också ibland. När allt man behöver göra möter så otroligt mycket motstånd.

Jag har ett mantra, ett mantra som har blivit min levnadsregel. Det är en riktig utmaning, för det är inte alltid så lätt som man kanske kunde hoppas. I min vigselring står inte min frus namn, utan där står ”simplicity” i versaler. Enkelhet. Livet ska vara enkelt. Om det är tungt och svårt och en massa motstånd så är det ett tecken på att något är fel. Men det ju självklart inte riktigt så enkelt.

I min frus ring står ”awareness” i versaler. För mig betyder det inte bara medvetenhet om oss själva, utan även en medvetenhet skarp nog att kunna avgöra när något i livet är svårt och tufft och bjuder på motstånd för att jag borde ge upp, eller för att jag borde lägga i en växel till för att jag kommer att bryta igenom motståndet om jag bara engagerar mig lite mer. Jobbar lite mer. Jobbar lite hårdare. Men var går gränsen för att ge upp eller att jobba hårdare? Är den så lätt att se?

Ska jag jobba lite mera för att rekrytera den där personen som baserat på erfarenhet skulle vara perfekt att skriva förordet till vår kommande bokserie, eller ska jag bara lägga ner och inse att det kommer att kosta mer jobb och engagemang bara för att få ytterligare ett nekande svar.

Ska jag bara ge upp att köpa hyllor och soffa från IKEA bara för att deras kundtjänst per telefon först tvingar mig knappa mig igenom ett menysystem från helvetet i nästan tre minuter och sedan låter mig vänta i 20 minuter innan de svarar för att ägna följande tio minuter åt att ge mig felaktig information. Jag försökte samtidigt få relevant information från IKEA på Facebook, och de gav helt andra uppgifter. Deras hemsida gav ytterligare en version. Till slut valde vi att köra till ett IKEA-varhus när vi ändå hade ärende i närheten – om man nu kallar 5 mil för i närheten – och efter att ha väntat i 5 minuter fick jag tala med en person som gav ännu en version av verkligheten. Jag tar bara för givet att den versionen är den slutgiltiga sanna historien, men den för mig inte närmare ett beslut för det.

Jag påmindes alldeles nyss om den populära komedin ”Throw mama of the train” som visades på bio på 80-talet, där Billy Chrystal spelar en författare med brutal skrivtorka. ”The night was….” är det enda han lyckas knappa fram på sin gamla elektriska skrivmaskin, sedan tar det stopp. Prokrastineringen som följer är något som de flesta kan känna igen sig i, vilket troligen också är orsaken till att så många tyckte att det var kul att se en annan människas vånda över att inte komma till skott.

Ibland hamnar vi dessutom i situationer där ”gräddtårta” är äckligt och sandstränder i solsken är det värsta som finns. När beslutsprocesser skapar en sådan ångest att det som normalt är väldigt trevligt och behagligt blir så ointressant att det blir jobbigt. De flesta har upplevt situationer som den, då de enklaste saker i världen blir jobbiga bara för att de har dålig timing eller händer i anslutning till något annat som tar bort allt det roliga.

”Jag vill inte nånting” har man ju hört ledsna barn säga ibland. Och det är ett bra exempel på när flera saker grumlar tillvaron så pass att de bra sakerna blir missfärgade. Det som normalt var lätt är helt plötsligt oöverstigligt svårt och jobbigt att företa sig.

 

Jag inser att min första tanke med denna text inte längre är med mig, utan orden fick eget liv alltmedan nya tankar och samtalsavbrott styr (om) fingrarnas nedslag på tangentbordet.

Det finns tillfälle att återkomma till detta ämne…

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *